Fick idag svar på att jag fick skriva på för 1,5 år till. Även om jag älskar att jobba med barn, så var det bästa att ta det här, jag kommer trivas jättebra här och jag kommer få jobba de tider jag vill. Det passar mig och det passar Wilman och Alice, jag får mer tid för dem och man skaffar INTE hund för att inte ha tid för dem.
Men egentligen var de INTE beslutet som var det svåra, det svåra var mer känslan av att göra någon besviken. Svaret hade jag nog där hela tiden, ibland måste man bara göra det som känns bäst för en själv och som kommer BLI bäst för mig.
Och NU efter att ha gjort det jobbiga telefonsamtalet så känns det bättre, ALLT jag ställt upp för dem under 11år, jobbat som ett as, förra året jobbade jag så jag höll på att "gåinidenberömdaväggen", fick skit för att jag blev sjuk FÖR att jag innan jobbat med feber/huvudvärk/förkylning som aldrig gick över. Ville ställa upp för båda jobben, kan aldrig säga NEJ. Den TREVLIGA tonen byttes snabbt ut till en mindre trevlig när jag berättade vad det gällde. Jag kan förstå dem också, men man måste försöka sätta sig in i min tanke också. Jag måste tänka på att jag ska klara mig och inte bara på att andra ska klara att ha semester,lov och kunna vara sjuka. Jag måste också få ha ett LIV
INGEN tackar dig för det sen!!! Förrutom några få och dem kommer jag sakna massor.
1 kommentar:
Du gjorde helt rätt syster!
Du SKA tänka på dig själv!
Skicka en kommentar