Gör man sånt där som man mest av allt avskyr och undviker så mycket som möjligt.
En av de där värsta grejerna som finns enligt mej är att prata inför en grupp människor som jag inte har en aning vilka det är.
Ibland hamnar man ju i sånna situationer där man är tvungen, men är man som mig, ja då sätter man sig i dem fast man inte egentligen behöver.
Idag var en sån dag, J, skulle på möte. Ett sånt där möte som man liksom går och har ont i magen för att åka på. Så då erbjöd jag mej att följa med, fast jag nästan insåg hur det skulle sluta.
Så imorse bar det iväg till Gimo, först fick man ju fråga om man fick följa med in som sällskap, sålångt gick allt smärtfritt. Otroligt trevlig människa, så inget fel i den personen. Sen var det ett sånt där möte där man ska sitta runt ett bord me massa främlingar. Berätta vem man är,vart man kommer ifrån och vad man gjort i livet fram till idag.
När turen kom till mig, så sa jag att jag bara var sällskap, MEN så kommer man till den där smarta sidan av mej, där jag UTAN att tänka bara kläcker ur mej, att jag kan ju ändå berätta, VARFÖR liksom, hjärndöd eller nåt? Jag kom därifrån levande och jag är GLAD att jag följde med.
Ibland får man stå emot sin egen feghet för att hjälpa andra.
Nu har Wilman, Alicen å jag varit ut på en promenad i skogen, där trivs jag, inte en människa såg vi ;)
Snart är det jobbet, 11 timmar senare så får man åka hem & sova sig lite.
Räkna får eller slå huvet i sänggaveln för börjar jobba klockan 11 imorrn. Låter kanske sent, men kommer man hem runt tre på natten så är det TIDIGT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar