Jag ogillar det så mycket att jag hatar det.... De där människorna som man tror sig lärt känna, som man tycker om å så visar det sig att egentligen så var de någon helt annan. En person när de är själv me dej å sen den där helt annorlunda, tvärtemot allt du trodde om den när personen hamnar bland andra men fortfarande med dig....
Alla har sina personligheter, man är EN på jobbet och EN annan privat, självklart är det så, privat så är iaf jag HELT galen, på jobbet så försöker jag tona ner det lite, helt klart så lyser det ju igenom ibland. MEN själva stommen finns ju alltid där. Inte så att jag som "jobbA" är helt normal ;) har noll humor och mest surar, men man är ju ordentlig, skärper till sig och sköter sitt jobb. Men som privat och arbetare så finns ju de där grundstenarna alltid där, jag är ALLTID seg,glad,lugn,galen,bestämd,omtänksam...... ja ni fattar.
Men alla är vi olika, tråkigt bara att vissa inte vågar va sig själva ALLTID å inte bara när man är själv med dem. Jag känner att jag då verkligen gett MIG själv som person till dem å sen får jag liksom rakt upp i nyllet en FALSK person tillbaks.
Jaja, mycket svammel kanske man kan tycka, men egentligen så är det kanske inte jag som förlorar på det, utan det är ju personen i fråga som förlorar mej då. Jag förlorar ju egentligen bara en illusion av nån jag trodde fanns men som inte fanns......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar